Svenskt förord till Cyniska Teorier

Helen Pluckrose och James Lindsay – hon bosatt i England, han i USA, hon kulturvetare och kulturdebattör, han matematiker och naturvetare – har tillsammans skrivit en bok om dagens universitet och akademiska debatt. Titeln på boken, Cynical Theories, syftar på den ”postmoderna” akademiska diskurs (postkolonial, genusvetenskaplig, normkritisk, intersektionell, wokeistisk, ”anti - rasistisk”, mångkulturell) som enligt författarnas övertygelse utgör ett hot inte bara mot vetenskapen utan också mot den liberala demokratin. Mot dessa riktningar vill de sätta vetenskap som grundar sig på empiri, logik och akademisk frihet samt demokrati som grundar sig på folkligt deltagande, yttrandefrihet och åsiktsmångfald. Tyngdpunkten i boken ligger på en genealogi. Hur har den nya akademiska illiberalismen uppstått? Vilka är dess idéhistoriska rötter? Hur har den kunnat nå en så hög grad av legitimitet och hegemoni vid västvärldens universitet?

 

Det bästa sättet att följa denna genealogi är att gå tillbaka till 1960- och 1970-talens studentvänster i Västeuropa och USA. Kärnan i denna vänster var ingalunda ett försvar för den liberala demokratin. Tvärtom var kärnan ett angrepp på densamma. Tidens akademiska vänster hatade och avskydde de västliga demokratierna, även om det var där den själv frodades. Den förkas-tade borgerligheten, marknadsekonomin och den representativa demokratin. Den hyllade totalitära politiska system med hjältar som Mao Zedong, Ho Chi Minh, Fidel Castro och Che Guevara. Den skapade en politisk kultur som gick ut på att ta avstånd från och kritisera allt som hade någonting att göra med västerlandets kulturella traditioner, dess vetenskap, politiska institutioner och livsstil.

 

Mot slutet av 1970-talet och början av 1980-talet skakades denna vänster av en kris som fördjupades då kommunismen föll samman i Europa. Man kände behov av teoretisk förnyelse, marxismen gav inte längre vägledning. Ersättning blev den ”postmodernism” som Pluckrose och Lindsay ägnar åtskilligt utrymme åt att diskutera. Postmodernismen är som de framhåller svår att definiera. Den har många förgreningar. Men dess kärna är enkel.


I den återvändsgränd som marxismen hamnat i vid 1970-talets slut vände sig vänstern paradoxalt nog efter hjälp från högerradikala tänkare från mellan-krigstiden. Carl Schmitt och Ernst Jünger kom att spela en roll. Men den ojämförligt viktigaste var Martin Heidegger, som blev postmodernismens gudfader. Hur kunde vänsterteoretiker som Michel Foucault och Jacques Derrida stödja sig på en Hitlerbeundrare som Heidegger? För att förstå det måste man förstå det centrala moment i Heideggers tänkande som kunde lyftas ut ur sitt omedelbara sammanhang och göras till navet för en ny konstruktion.

 

En mittpunkt i Heideggers filosofi är hans åtskillnad mellan det ”egentliga” och det ”oegentliga”, först framförd i hans berömda huvudarbete Sein und Zeit men sedan varierad i det han senare skrev. Det ”oegentliga” är förknippat med normalitet, borgerlighet, vedertaget sunt förnuft, vedertagen vetenskap och med ett ”akademiskt” sätt att tänka och resonera. Det är förknippat med demokrati, debatt, åsiktsfrihet, flerpartisystem, intellektualism och logik. Det är för-knippat med det moderna västerlandet och hela dess kultur. Det ”egentliga” livssättet förkastar det moderna västerlandet till förmån för någonting djupare, mer i samklang med det ursprungliga.

 

Postmodernismen tog över Heideggers koncept, men vred det en smula åt vänster. Västerlandet och dess normalitet identifierades med förtryck och orätt-visa. Det gällde att förstöra dess förutsättningar och traditioner. Foucault talade om ”makten” som ett överallt närvarande ont, något som genomsyrade västerlandets alla institutioner. Derrida följde Heidegger i fråga om ”dekonstruktion” av alla västerländska begrepp och ideal. Detta skilde sig i grunden inte så mycket   från 68-vänsterns program. Men det hade två fördelar. Det var teoretiskt mer sofistikerat såtillvida som det i motsats till marxismen inte laborerade med några   hypoteser som på något upptänkligt sätt kunde falsifieras eller utsättas för kri-tik. Tvärtom förnekade postmodernismen själva tanken på en ”sanning” eller en ”verklighet” mot vilken teorierna skulle kunna mätas. Ingenting existerade utom ”konstruktioner” enligt dessa tänkare, inte klass, inte kön, inte nationalitet, inte kultur, inte vetenskap, inte demokrati eller rättsstatlighet, bara det överallt närvarande förtryck, den maktutövning som utmärkte det moderna västerlandet.

 

Den andra förbättringen var att man inte ställde upp något alternativ, varken Kina, Vietnam eller Kuba. Också detta bidrog till att teorierna aldrig kunde vederläggas. I stället formulerade man absoluta ideal och rättigheter som genom att sakna empirisk existens fick en ofalsifierbar karaktär.

 

Också postmodernismen i dess ursprungliga form råkade emellertid som Pluckrose och Lindsay påpekar in i en kris. En bit in på 1990-talet betraktades den allmänt som döende eller död. Men om postmodernismen var utslocknad berodde det bara på att den muterat till nya, ännu mera smittsamma varianter. Det är dessa muterade former som utgör huvudföremålet för Cynical Theories.

 

Hur skiljer sig dessa teorier från den egentliga postmodernismen? Som för-fattarna framhåller genom att de på ett annat sätt bärs upp av en sorts politisk fanatism. De gamla postmodernisterna var gärna lekfulla, de älskade vitsar och ordlekar, de var fullblodsteoretiker som fann nöje i resonemangen för deras egen skull, den politiska sensmoralen fanns där men demonstrerades inte på ytan. De nya riktningarna bär partitillhörigheten på rockuppslaget, deras före-trädare är politiska aktivister först och sist. Deras kriterium och paroll är politisk korrekthet. Vänsterpolitik likställs med vetenskaplig giltighet. Såtillvida handlar det om ett återvändande till 68-epokens militans.

 

Hur kommer det sig att dessa antidemokratiska och illiberala teorier kan få så mycket stöd från personer och kretsar som tror sig vara anhängare av liberal demokrati? Pluckrose och Lindsay diskuterar problemet.

 

På 1930-talet formerades folkfronter där kommunister sökte och fick stöd av vänsterliberaler och socialdemokrater (och senare blev besvikna när Stalin ingick en pakt med Hitler). På 1960- och 1970-talen var många liberaler och socialdemokrater beredda att ge den antiliberala vänstern sitt stöd. Kultursidorna på stora tidningar och de viktiga kulturtidskrifterna kom att ta ställning för vänsterns kritik mot kapitalism och ”borgerlig” demokrati. Ett liknande fenomen kan vi se idag.

 

En del av förklaringen ligger naturligtvis i att den nya post-postmodernistiska vänstern liksom en gång folkfrontsvänstern säger sig vara förespråkare för social rättvisa, antirasism, antifascism, äkta demokrati och mänskliga rättigheter. Det handlar om ädla fraser som lagts till grund för en ny typ av populism, en populism för kulturarbetare, mediamänniskor och universitetsanställda.

 

Varför anser sig denna nya typ av vänsteraktivism precis som den gamla vara i behov av Teori?

 

Till en del handlar det om att denna aktivism har en bas vid universitet och högskolor, där man av gammalt håller Teori högt. Inom human- och samhällsvetenskaperna känner man dessutom en sorts underlägsenhetskomplex gentemot naturvetenskaperna med dess avancerade teorier. Visserligen höjer sig de nya ”cyniska teorierna” knappast över en uppsättning rent känslomässiga fördomar. Men man utrustar dem gärna med en särskild ”epistemologi”, en specialtillverkad ”kunskapsteori” som Pluckrose och Lindsay diskuterar, och vars funktion är att legitimera teorier som saknar stöd i vanlig empiri eller sunt förnuft. Just denna avsaknad brukar uppfattas som ett tecken på att man är i besittning av en överlägsen insikt. Bevisningen består i själva kombinationen av tungomålstalande och moraliskt patos.

 

Den som önskar veta mera om postkolonial teori, queerteori, intersektionalitet, ”antirasism”, genusteori, normkritik, ”social justice theory”, wokeism, epistemiskt förtryck, ”fat studies”, social konstruktivism, ”svart feministiskt tänkande” och allt det andra, hittar en bekväm vägledning och sammanfattning hos Pluckrose och Lindsay. Därtill ett beslutsamt försvar för västerländsk demokrati och oförvillad vetenskap.

 


 

 

Svante_Nordin_1

Svante Nordin

Professor emeritus i Idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet