Låt oss inledningsvis slå fast att anständigheten kräver att vi talar respektfullt om och till våra medmänniskor. Men låt oss också inse att anständighet är en fråga om lagom. För mycket anständighet slår över i pryderi och bigotteri. Förr var sex tabu: fräckisar drogs i smyg och klassiska statyer övertäcktes. Nu är det kön, härkomst och mänskliga imperfektionismer som måste skylas.

Nu vet vi emellertid hur tankarna går i språkpolisens kommandocentral, bl a genom undersökningen Laddade ord – Hur nya uttryck som kategoriserar människor tas in i svenskan av Anna Vogel.

För det första finns en psykologiskt begriplig motvilja mot att tala klarspråk om besvärande omständigheter. Privatpersoner har oftast svårt att få viss kritik över läpparna, t ex säga: ”Din son är obegåvad”. Men en lärare måste kunna säga sådant. Så finkänsligt som möjligt, men också så entydigt som möjligt. Denna professionella balans måste många ha, men allt fler fegar ur och väljer överslätande formuleringar.

I handikappförbund tänker man just så här.

Nya ord behövs därför att det råder en ”dålig matchning mellan det existerande uttrycket och det begrepp som uttrycket ska benämna”. Med andra ord: det känns obehagligt. Tyvärr kommer de aldrig att hitta ett ord som inte blir besmittat av den verklighet det pekar ut. Tvärtom, man hamnar sist i en historisk kedja av ord-byten: idiot, efterbliven, förståndshandikappad, utvecklingsstörd, intellektuellt funktionshindrad, person med intellektuell funktionsnedsättning, person med intellektuell funktionsvariation… Det tar aldrig slut därför att ett ord inte kan skyla över vare sig verklighet eller värderingar.

Språkfascism som moralsignalerande aktivism

En annan startpunkt, enligt rapporten, är att många tror sig kunna förändra världen med nya ord. Detta är förstås bara skrock, men tomtar och troll får fina namn som konceptualiseringsprinciper och performativa språkval. Sådana tankar ligger bakom unisexpronomen som hen, ordrekommendationer som brandperson i stället för brandman och bokstavering med Anna, Birgitta, Cecilia i stället för Adam, Bertil, Caesar. Orden i sig är förstås totalt verkningslösa, och den som pekar på faktiska effekter i t ex ökad jämställd-het borde fundera på om inte en megatrend med flexiblare ar-bets- och familjeliv och förändrade attityder har haft större betydelse än enstaka ord, även om dessa har blivit ganska många med åren.

Men varför de frågar ingen en seriös språkvetare i stället för att bara tro på ordens makt? Hade man gjort det skulle man fått veta att det inte finns något vetenskapligt stöd för att ord kan få den effekt språkaktivisterna tar för given. Man kan sammanfatta forskningsläget med att språk ibland kan ibland påverka emotion men aldrig kognition. Dessutom får språket bara kortvariga emo-tiva effekter – även om ord upprepas under lång tid. Det nor-mala är att emotiv laddning nöts ner ganska fort. Den som vill veta mer hänvisas till Ingrid Björks avhandling Relativizing linguistic relativity (Uppsala universitet, 2008) och min (och Mikael Parkvall och Richard Wahlunds) undersökning som redovisas i boken Laddade ord. Om tankens makt över språket (Morfem 2015).

Tyvärr har språkpoliserna frågat fel språkvetare, nämligen så-dana som är involverade i olika former av aktivism, och dessa tror mer på ”den goda saken” än på handfasta forskningsresultat. Mest pinsamt är hur Språkrådet, numera en del av en statlig myndighet, har agerat, nämligen med synnerligen återhållsam kritik parad med okritiskt anammande av ideologier som normkritik och socialkonstruktivism.
Men spelar det någon roll? Kan inte var och en få välja sina ord? Ja, så borde det vara, men nu föreskrivs vilka ord som ska användas och vilka som ska förbjudas. Och få tänker på att föreskrifterna drabbar tre grupper:

1. Den första är de omtalade, brandmännen, de utvecklings-störda, etc. I väldigt få fall har aktivisterna tagit reda på vad dessa vill, till och med Språkrådet har riktat kritik på denna punkt.
2. Vanliga normala svenska språkbrukare utan några uttalade åsikter i sakfrågorna känner sig trakasserade av språkliga besser-wissers. Varför duger inte deras ord? Kan de inte tala svenska? Vissa blir heligt förbannade, andra bara trötta och resignerade.
3. Ängsliga språkbrukare blir allt osäkrare. Får man exempelvis säga dvärg eller indian? Vad får man överhuvud taget inte tala om? Bäst att hålla tyst.

Egentligen är det bara ordmanipulatörerna som är nöjda. De an-dra gör inte mycket väsen av sig. Rädslan för att stämplas som cynisk, sexistisk, homofob, misogyn, rasistisk, etc, har stark re-pressiv verkan. Men vi ser många tecken på den ökade misstron mot etablissemanget.

För mig som språkvetare är det störande att man inte bryr sig om hur språk faktiskt fungerar, strukturellt, mental och socialt. Alla vet att det är tanken som styr språket, men några sticker ut och hävdar motsatsen. De menar att ordet negerboll kan göra oss till rasister, och att ordet justeringsperson (i stället för justeringsman) gör oss med jämställda.

I själva verket är språket en svag signal. Normalt kan vi inte efter en sekund återge ett kort yttrande ordagrant; var ”Ylva äldre än Eva” eller ”Eva yngre än Ylva”? Enstaka ord får alltså normalt ingen effekt. Men undantagsvis kan vi störas av ett ord, eller bara av uttalet – på ett nyckfullt sätt, speciellt kontroversiella ord.

Ja, men reklam och propaganda påverkar oss ju med ord. Nej, orden är bara byggklossar i argument, exempel, scenarier, ideal och annat som kan locka oss. Reklamens genomtänkta ordval är exempel på tankens makt över språket, inte motsatsen.

Språkliga manipulationer brukar misslyckas. Ordet skattetryck myntades av Skattebetalarnas förening som ville betona att vi ”under skatter digna ner”. Men ordet, som ersatte det tråkigare skatte-kvot, ändrade ingenting utan används nu av t o m de värsta skattekramarna i Rosenbad.

Det hävdas ofta att ett pronomen som hen (i stället för hon eller han) är gynnsamt för jämställdheten. Tyvärr, sådana unisexpronomen är mycket vanliga bland världens över 6 000 språk, och Mikael Parkvall har visat ett negativt samband mellan unisexpronomen och jämställdhet (redovisat bl a i boken Laddade ord). Vi har t o m fullskaleexperiment som pågått under decennier. I Östtyskland skulle alla tilltala varandra med kamrat (på tyska Genosse). Blev östtyskarna mer kamratliga? Nej, ett land där vem som helst kunde vara STASI-agent upplevdes inte som kamrat-ligt, och man slutade använda ordet den 9 november 1989.

Men framför allt: det finns mycket svagt vetenskapligt stöd för den s k Sapir–Whorf-hypotesen om språkets makt över tanken. Därmed kan man med stor sannolikhet förutse att språkmanipulationerna kommer att haverera. Det inkluderande språket blir exkluderande.

First person language (FPL) förstärker stigma

Principen ”person först” är tänkt att göra egenskaper till en bi-sak: inte en autist utan en person med autismdiagnos. Men denna konstiga och klumpiga konstruktion används inte konsekvent utan bara för sådant som eventuellt skulle kunna upplevas som besvärande. Vi säger ett geni, inte en person med geniegenskaper, att vara begåvad, inte en person med begåvning. Konstruktionen framhäver alltså negativa egenskaper i stället för att mildra dem. Det var knappast vad språkaktivisten tänkte sig, men signalen är hur klar som helst.

På samma sätt verkar konstruktioner som funktionsvariation, eftersom de används selektivt. Vi hör sällan att Einstein hade en begåvningsmässig funktionsvariation eller att Zlatan har en fysisk sådan. Vi kan därför med hundra procents säkerhet förutse att variation kommer att bli ett negativt laddat ord. Vill man det? Och vad blir nästa magiska ord?

De nya språkpolisernas tro på språket som en styrspak för lösning av svåra problem leder alltså till att de professionella inte talar klarspråk, vanliga svenskar får sitt språkbruk kritiserat och de ängsliga blir allt tystare. Och detta utan att Språkrådet eller de som vet bättre reagerar.