Nya akademiska doktriner avfärdar vetenskap till förmån för politiska agendor i vilka teorin trumfar fakta

Om du bor i ett västerländskt land på 2000-talet har du mer frihet, fred och välstånd än de flesta andra människor i världen vid de flesta andra tidpunkter i historien. Ändå har sådana västländer aldrig stått inför en större överhängande fara än just nu. Hotet är inte pandemier, klimatförändringar eller krig, utan något betydligt mer försåtligt.

Den moderna västerländska civilisationen växte fram ur 1600­ och 1700­talets upplysning. Förnuftets företräde i mänskliga angelägenheter gav upphov till den vetenskapliga metoden och senare den industriella revolutionen. Lägg till rättssäkerhet, individuell frihet, privat egendom och en fri marknad, så har vi de grundläggande förutsättningar som under de två senaste århundradena lyft större delen av mänskligheten ur fattigdom och misär.

Emellertid, nya akademiska doktriner förskjuter världen – åt­minstone västvärlden – från triumf till förfall. De avfärdar ve­tenskapen – verklig vetenskap – till förmån för politiska dagord­ningar i vilka teori trumfar fakta. Få människor känner till kritisk teori och dess läror, men dessa idéer driver idag regeringens poli­tik1 och formar offentliga attityder. Kapitalism är förtryck. Privat äganderätt leder till miljöförstöring. Välstånd orsakar klimatför­ändringar.

Det allvarligaste hotet mot väst är inte Kina eller Ryssland, utan dess inneboende avsky mot sig själv. En växande andel människor – inom universitet, media, politik och företagsvärlden – avvisar nu de premisser som deras framgångsrika samhällen i själva verket bygger på.

Kritisk teori motsätter sig allt som får väst att fungera. Till skillnad från traditionell akademisk forskning, som med logik, analys och vetenskaplig metod försöker förklara och förstå, är de läror som ryms inom den kritiska teorin mer av ett politiskt pro­gram än en egentlig teori. Syfte är att döma ut kulturella normer, riva ner rådande ordning och omvandla samhället i grunden.

Då kommunismen kom av sig: kritisk teori

Allt börjar med Marx. Mellan de två världskrigen undersökte forskare vid Institutet för Social forskning, universitetet i Frankfurt, varför marxismen inte lyckats få fäste i väst. De utvidgade då Marx mer snäva fokus på ekonomiskt förtryck av arbetar­klassen och utvecklade istället den doktrin som kallas Kritische Theorie – kritisk teori. Den bygger på idén att makt och förtryck definierar alla relationer i samhället, liksom att kunskap är socialt avhängig, samt att de orättvisa, västerländska institutionerna bör störtas och återuppbyggas [efter doktrinens dekret]. Som Marx skrev, ”filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt. Syftet är att ändra den”. Kritisk teori får inte förväxlas med kritiskt tänkande. Att tänka kritiskt är att resonera. Den kritiska teorins imperativ är ideologiska påståenden som inte bygger på vetenskapliga fakta eller deduktion.

I sin betydande uppsats från 1937, ”Traditionell och kritisk teo­ri”, skilde Max Horkheimer, ibland kallad den kritiska teorins fader, mellan den vetenskapliga (den empiriska undersökningstraditionen) och ett kritiskt tillvägagångssätt som integrerar flera discipliner, samt införlivar historiska och sociala aspekter i sitt angreppssätt. Till skillnad från den vetenskapliga metoden, som accepterar observation som evidens och reproducerbarhet som bekräftelse av sanningen, är kunskap i den kritiska teorins tapp­ning beroende av dess ursprung och den sociala miljö den är sprungen från. Medan kritisk teori delar Marx fördömande av kapitalism och den maktobalans som definierar ekonomiska rela­tioner, avvisas hans essentiella empirism, till förmån för en lege­ring av vetenskap, filosofi, sociologi och historia till ett enda tvärvetenskapligt studium.

Postmodernism och kritisk teori

Men kritisk teori är inte en enskild tanketradition utan utgör ett disciplinärt paraply bestående av flera olika kunskapsområden och inriktningar, som trotsar en enkel sammanfattande defini­tion. Gemensamt är emellertid att de är aktivistiska och politiska, ledsagade av sina slutsatser. Integrerat är centrala principer från postmodernismen, en filosofisk rörelse från mitten och slutet av 1900­talet. Postmodernismen utmanar förutsättningarna för upplysningens förnuft, särskilt påståendet att observation och rationalitet kan identifiera en objektiv sanning, vare sig den är moralisk eller vetenskaplig

Argumentet har onekligen en förtjänst: varken moral eller det vetenskapliga antagandet om att det vi erfar är verklighet kan bevisas. Postmodernismens akilleshäl är inte dess centrala tes utan dess misslyckande att själv leva upp till den. Om det inte finns någon sanning kan inga universella slutsatser dras, och där­för måste alla frågeställningar överlåtas till enskilda individer

Postmodernismen omfattar den kritiska teorin och vice versa. Progressiva är benägna att insistera på att sanningen är relativ och subjektiv när de stöter på fakta som de ogillar, men i övrigt om­famnas ivrigt de ”sanningar” som man föredrar. Det finns där­med ingen sanning i någon egentlig mening.

Critical Social Justice – antitesen till social justice

Uttrycket ”social rättvisa” har använts i århundraden för att be­tyda olika saker, men i den moderna versionen, Critical Social Justice, är människor inte längre unika individer utan medlem­mar i olika identitetsgrupper. Makt, privilegium och förtryck definierar relationerna mellan olika grupper. Grupperna utgörs antingen av offer eller förövare. Begreppet ”intersektionalitet” tar fasta på historiskt sett förtryckta egenskaper eller drag, vilka kan överlappa hos en person och i en viss grupp till vilken perso­nen därför tillhör

Som politiskt instrument är kritisk teori och dess variationer genial. Varje utmaning av dess legitimitet kan tolkas som en be­kräftelse på giltigheten i tillskyndarnas argument: försvaret av förnuft, logik och bevis är en manifestation av privilegier och makt med avsikt att rättfärdiga tyranni. En kritiker riskerar såle­des förtryckarens stigma. De betvingar olika sociala samman­hang genom att spela på mänsklig svaghet som rädslor, skuld, harm och självgodhet. En liten pojke kan säga att kejsaren inte har några kläder, men vuxna är för rädda för att tala ut. James Lindsay, en oberoende amerikansk kritiker av kritisk teori och Critical Social Justice, som tillsammans med sina kollegor Helen Pluckrose och Peter Boghossian, orkestrerade ”the Grievance Studies Hoax”, med vilken de lyckades få sju akademiska artiklar byggda på kritisk teori och identitetsstudier accepterade för publicering i vetenskapliga tid­skrifter trots att de utgjorde fabricerat nonsens, kallar kritisk te­ori för en kafkafälla. Om du förnekar att du är en häxa är det ett bevis för att du är en häxa. Om du inte förnekar det, så har du själv erkänt faktum.

Indoktrinering fungerar. Hör man något tillräckligt ofta från personer med auktoritet, börjar man till slut tro på det. Under årtiondena efter dess födelse vid Frankfurtskolan gjorde kritisk teori och dess avläggare, en expansiv spridning inom universitets­världen, som påverkat en rad skilda discipliner, t ex sociologi, litteraturkritik och lingvistik, läran har vidare infiltrerat yrkes­skolor som exempelvis lärarhögskolor och juridicum, och dominerar inom Grievance Studies som kvinnostudier, genusvetenskap, medie­ och kommunikationsvetenskap

Den slutliga ockupationen pågår just nu inom naturvetenskap, ingenjörsvetenskap, på tekniska och medicinska fakulteter. Årskullar av akademiker, som lärde sig att tro på den kritiska teorin, snarare än hur man tänker kritiskt om den, sitter nu i regeringar, företagsstyrelser, personalavdelningar, domstolar, mediabolag, lärarfack, skolstyrelser och klassrum. Kritisk teori är idag integrerad i grundskolans läroplaner. Barn bär skuld och förbittring över att behöva leva i ett samhälle som de får lära sig är orättvist i grun­den. Ingen statskupp är mer effektiv än en sådan som ett folk genomför mot sig själv

Beläggen för att dessa nya lärors framgångar finns överallt. Att resonera, att förlita sig på evidens, att söka följdriktig koherens och att hävda individens autonomi, anses utgöra adelsmärket för en förtryckarkultur.

Förvänta dig inte att de principiella hörnpelarna i kanadensiska lag och i vårt samhälle klarar denna underminering. Sättningarna i marken uppstod för länge sedan. Nu är en kulturell undergång väl stadd i rörelse.