I Sverige har universitetens 4e uppdrag – att fungera som arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram för dem som inte riktigt platsar i den ”verkliga” världen – stadigt fått en växande betydelse. Symbiosen mellan detta och vulgariserad, banaliserad postmodern kritisk teori har betraktats som en match in heaven utifrån en rad aspekter. Utöver att den med råge uppfyller uppgiften, kan ”låtsasutbildningarna” spotta ut aktivister med det rätta, förprogrammerade identitära åsikterna. Patrik Kronkvists ledare bör uppmärksammas.